Ja det är precis så jag känner.

Allt var på topp där ett tag, livet kunde knappt bli bättre. Det enda man väntade på var bakslagen, de dagarna man visste skulle komma och nu är de här.
Allt känns så meningslöst, fråga mig inte varför, det har jag inte svaret på.
Tänker på allt och alla.
Jag hatar egentligen att gå djupt in i mig själv och tänka över livet man lever och människorna i det.
Man upptäcker känslorna som man tryckt undan, man upptäcker att det finns så många "förlåt" kvar att säga.
Man inser att man måste förbättra sig.
Men man finner även saker som man inte kunde vara mer stolt över. Man finner att man alltid varit sig själv genom livets alla svårigheter. Ens ärlighet har glatt men också sårat.
Jag tror människor behöver ta sig en timma eller två för att gå in i sig själv, för att föstå den man är och ´även hur man kan förbättra sig.

Man trycker undan känslor så bra ibland att man inte ens kommer ihåg att de funnits.
Glöm aldrig, för det som inte dödar det härdar.

I read some old diaries yeasterday
Specially one paige caught my eye
I'd wrote: "I'm never gonna find a friend that's gonna stay til the end
After I read the centence, I understood
I have found it
I have found the frindship I missed
The friendship that's gonna last
Until the end of time

Ni är underbara <3