Det är konstigt hur man en dag kan känna att man är så säker på allt och alla.

Och andra dagen kan man känna sig helt lost. Man känner den där känslan att man står ensam mot världen.

Gillar inte den känslan, för den tar mig tillbaka till en mörk tid. En tid och plats jag aldrig vill tillbaka till igen. Jag tvivlar strong på att jag någonsin kommer att uppleva det igen, men man ska aldrig säga aldrig.
Och ibland känns det som man inte är så långt ifrån den tiden..

Festivalen i år, var väl okej. Fredagen var bra på området. Min bror var ju med mig!
Dock såg jag att han inte hade så kul och jag tog på mig ansvaret att försöka ändra det han kände. Tyvärr gick det inte så bra eftersom jag också kände att detta inte var bland de bästa festlvalerna man har varit med om.

Efterfesten på fredagen var den som var roligast. Även fast det var en jävla disskusion som bröt ut på ripan..
Ni vet, när en människa misstolkat en situation och man får skiten för något man inte alls är skyldig till.
Det löste sig till slut.

Men det fick mig att fundera..De orden du sa till mig gjorde ett intryck på mig.
Det fick mig att analysera lite. Vilket jag är väldigt van vid förresten. Men trodde inte att du av alla de jag träffat skulle kläcka ur dig de orden du gjorde. Var du tvungen att göra det?
För nu har du gjort mig förvirrad..
Saker du gjorde, saker du sa..Du fick mig att känna något jag inte vill känna.
Jag kände mig trygg i famnen jag låg i. Det får du inte göra..det kan du inte göra!

På något sätt var du annorlund i år, som att du hade mognat. Du var en mer vuxen människa än den jag träffade för ett år sedan. Människor kanske kan förändras trots allt?

De senaste veckorna har det varit mycket som har snurrat i mitt huvud, saker som jag ifrågasätter.
Ibland känner jag bara att jag vill fly iväg, dra iväg från allt för att börja om på nytt.

Allt för många gångenr i mitt liv så känner jag att mitt förflutna upprepar sig. Jag vet inte om det är jag som är skyldig till det eller om det bara är livet  som gillar att jävlas med mig. Jag kanske inte lär mig av mitt förflutna?

Vad vet jag?

Just för tillfället så känner jag mig så förvirrad. Förvirrad på vad livet vill ha ut av mig.
Jag vet att människan alltid kommer stöta på prövningar, vilket är bra.
Av prövningar växer man som person, som människa.

Frågan är, när man kommer känna den där känslan att livet är perfekt, att det inte kan vara bättre än det är?

För att vara ärlig har jag glömt bort hur den känslan känns.
För det var alldeles för längesen jag kände så, om jag någonsin känt så.
För just nu, är man bara van att känna att man nöjer sig med saker och ting. Att saker är okej.

Har varit så mycket strul nu, de senaste åren. Självklart har det även varit mycket glädje också.
Men på något sätt har man lätt att glömma det positiva och kommer ihåg det negativa.
Kanske är det för att det negativa har en större påverkan på livet än vad det positiva har?

I wish for a dream to come true.
The dream I've had for so long.
The dream that keeps me up at night

Sometimes I feel the dream is right infront of me
So near that I can almost touch it
And when I'm about to grap it
It slips away
It slips away through my fingers
It slips away because of fear

I know my flaw
I know why
But maybe, just maybe 
I can find someone that opens me
Someone who manage to make me open my heart

I'm starting so belivie
I'm incapable to do it
I'm incapable to let someone in
Is it me
or is it the simple fact
that I haven't met you?




I need to find the key...