Jag vet inte vad det är som händer, kanske är det de att just inget händer?
Kanske kräver jag för mycket av livet, kanske vill jag för mycket för mitt eget bästa.
Jag vet, nu blir fröken Pohjanen djup, men fan, känns som något bara vill sprängas inom mig. Känner att jag blir tokig av att bo i den här stan, blir tokig på att inget går min väg och blir tokig på att jag inte kan förstå människor.

Helt enkelt, så kan inte mitt liv fortsätta som det gör, för då dör jag fan av tristess.
Har alldeles för mycket tankar för mitt eget bästa, tror jag försöker för hårt för att göra mig själv lycklig, men kan man det? Kan man verkligen försöka för mycket för att göra en själv lycklig? Ja, vad vet jag. Men en sak är säker, att jag är måttligt less på allt och alla just nu.

Rymmer till Gällivare imorgon, ska bli otroligt skönt. Att bara få umgås med min syster, och prata, laga god mat och komma bort från allt.
Känner mig helt jävla skum, som att allt alla säger eller gör, får mig irriterad. Känns som jag bara vill isolera mig..
Och sån är ju inte jag! Det är därför jag inte gillar den känslan. Okej om man hade varit en innåtvänd gammal kärring, men fan inte jag! Jag älskar ju människor, jag älskar att vara social.
Men jag tror att det har varit så jävla mycket de senaste månaderna, att till och med jag inte orkar nå mer. Känns som jag inte orkar bry mig nå mer. Känns som min energi har försvunnit till ingentstans.

Rätta ordet för min känsla är väl tom skulle jag vela säga. Tom som bara den. Finns inget att hämta från mig nå mer, inte just nu iaf. Jag tror livet måste överraska mig inom en snar framtid så jag kommer i form igen, så jag blir den samma gamla vanliga Sofie. För just nu, står allting inte rätt till. Men fråga mig inte vad det är, för det har inte ens jag svaret på..

People never change